Under senare hälften av 1700-hundratalet växte Sverige till att bli en vetenskapens stormakt. Detta till folkmängden lilla land fostrade giganter som Linné och Polhem, något senare Berzelius och, nära vår egen tid, Svedberg.

När Sven Brohult gått ur tiden är kanske den siste av dessa polyhistorer och pionjärer borta. Verket består, åtminstone i några av sina väsentliga delar, men människan finns inte kvar.

Själv tog han vid där The Svedberg lämnade över. Hans doktorsavhandling gällde vinbergssnäckans proteiner, ett för de flesta föga känt område, som kunde tyckas vara blott av teoretiskt intresse. Men undersökningarna, möjliga endast genom den avancerade apparatur som utvecklats vid fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala, var epokgörande för vår kännedom om proteiner och molekylvikter, byggstenar och mått av väsentligt värde för vidare vetande och praktiska åtgärder.

Svens rötter fanns i Småland, där knappa resurser väl togs tillvara till mångas bärgning och till framgång för initiativkraftiga handlingsmänniskor. I så motto inte bara förblev Sven smålänning, detta var på samma gång hans bas och handlingsmönster, hans syfte och arbetssätt.

Kemistsamfundsordförande under många perioder, IVA -VD och senare preses, så känner många hans namn och hans gärning. Professor Brohult var ett begrepp, liksom hans företrädare på IVA-posten, kommerserådet Enström och professor Edy Velander, varit det.

IVA var inte bara en positionsbeskrivning i tillvaron. Det vara en bas för insatser, för skapande. Han var ledamot av Statens tekniska forskningråd, TFR, en organisation som var både statens och forskarsamhällets företrädare, mycket mer än en anslagsutdelare, ett råd med insikt och överblick, med framsynthet och initiativkraft. Samspelet mellan IVA och TFR var nära och framgångsrikt, de kompletterade varandra istället för att konkurrera. Arbetsfältet var gemensamt, verktygen olika beroende på bas och uppdrag; när något skulle göras var frågan vem som hade de lämpligaste verktygen. Ett TFR-initiativ kunde finansieras av rådet och verkställas av IVA. De idéer som kom från IVA kunde få rådets stöd för att nå vardagens verklighet. Bildandet av Sällskapet Riksdagsmän och Forskare, Rifo, är ett exempel på detta samspel.

Enström var IVA:s skapare. Velander var entusiasten och entusiasmeraren, brinnande i anden för teknikens möjligheter, alltid gnistrande av idéer, alltid rastlöst verksam för att forskarsämhället måste vara gränslöst i kontakter och samarbete och, inte minst i sitt skapande i näringslivets och samhällets tjänst.

Detta är livsnerven i en aktiv teknisk akademi. Det var också den alltid livskraftiga linjen i Svens arbete. Men hans personlighet och arbetssätt var annorlunda än Velanders. Sven var inte de lysande talens man men väl den uthålliga och konstruktiva handlingens mästare. Han var i mycket idéernas entreprenör, ett område där behoven alltid tycks vara större än tillgången. På sitt ömsom stillsamma och trevande och ömsom av stor övetygelse och auktoritet präglade sätt kunde han både få kontakt med och övertyga de flesta. Från städerskorna på IVA till statsminister och storfinans nådde hans förmåga att vinna uppskattning och förtroende.

Under ett av våra sista samtal ritade han en rektangel. I den skrev han: Il faut cultiver son jardin. I hörnen skrev han: IFS, AFSR, Ecomer och Helix Pomatia. Detta var hans livsverks hörnstenar.

Den ena var det latinska namnet på vinbergssnäckan. Närheten till den har jag redan berättat om.

AFSR, svensk-franska forskningsföreningen, var en av hans hjärteangelägenheter. Sven har sagt många kloka och riktiga saker. Dock var han kanske mer vältalig på franska än på svenska. Bakgrunden var att han som gymnasist fick ett stipendium för att läsa i Frankrike. Då grundades en kärlek som varade livet ut och som på många sätt skapat och förstärkt band mellan de båda länderna. För Svens känsla för Frankrike stannade inte vid ett eget tyckande. Han såg hur mycket skulle vinnas genom ömsesidig kunskap; tråden från de gamla svensk-franska förbindelserna borde återknytas och göras starkare. Han lyckades. På
vetenskaps- och teknikområdena är förbindelserna mellan våra länder täta och nära.

IFS, International Foundation for Science, hade han all orsak att glädjas åt. Mycket av u-landsbiståndet har tyvärr lett till att begåvningar från u-länderna ofta mer blev till nytta för andra än för sina hemländer. Den nya kunskapen var vägen bort från hemlandet, till forskningsmöjligheter och karriär i i-länderna. Därför bildades IFS kring handlingsprogrammet att ge möjligheter för unga forskare i u-länderna att få verka i sina egna länder och fortsatt arbeta med frågor av stor vikt för dem. Livsmedelsförsörjning, bioteknik, den goda miljön är frågor med förtur. Idag är IFS en organisation med betydande resurser och med många deltagarländer. Sven brukade också betona fördelarna, ja rent av det livsnödvändiga förhållandet att organisationen är fristående och därför inte kan hindras eller kvävas av de stora internationella organisationernas byråkrati.

Ecomer, skötebarn och huvudfråga under stora delar av hans liv, drivet i djup gemenskap med hans älskade Astrid, hustru och medkämpe, är den fjärde hörnstenen. Alkylglycerolerna, framställda av hajleverolja, kända sedan gammalt för sin förmåga att läka svårläkta sår, visade sig ha en märklig förmåga att stärka immunförsvaret och därmed hjälpa patienter, drabbade av cancer. Försöksserier gjorda med behandling av livmoderscancer visade signifikanta förbättringar i bl a överlevnad. Gärna vill man tro att den tid, då det som stred mot den förhärskande läran inte bara vägrades godkännande utan t o m ledde till förföljelse, för längst hör det förflutna till. Svens och Astrids erfarenheter vittnade om att så inte är fallet.

Så småningom kom Ecomer ut på marknaden som naturmedel och blev på mycket kort tid ett av de mest sålda preparaten i landet. Men då slogs myndighetsbromsarna till. Några dödsfall sades kunna misstänkas ha samband med användning av Ecomer, och medlet förbjöds i Sverige. Beslutet var, enligt en av våra främsta miljödebattörer, lika välgrundat som om man hade förbjudit falukorv eftersom flera som avlidit även ätit falukorv. Ecomer säljs dock i många länder. Om EU:s regler inom en nära framtid skulle kunna avlägsna detta förbud vore mycket vunnet.

I Svens verk förtjänar mycket mer än dessa hörnstenar att nämnas. Med glädje minns jag insatser för att bryta väg för den medicnska tekniken, för att föra in de tekniska möjligheterna i ett konstruktivt samspel inom vården för både nya diagnostiska och kliniska möjligheter och för billigare och mänskligare behandling. I samverkan inte minst med Sven Malmström, forskare, tekniker och industriman, ledde detta bl a till bildandet av Rådet för sjukhusdriftens rationalisering (SJURA). Tillsammans intresserade de Marcus Wallenberg för att bilda Incentive, en bro mellan forskning och skapandet av ny industri.

I vårt land är den äldre människan oftast en förkastad resurs, erfarenhet väger mindre än ungdom. I Svens fall var han, så långt år och hälsa medgav, yngre än de flesta i att se, entusiasmeras för och verka för att möjligheterna skulle tas tillvara för ett starkare näringsliv och för ett rikare mänskligt liv. Det ligger en symbolik i att han, liksom Linné, hade sina rötter i Smålands Stenbrohult.

Gösta Lagermalm